Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut i december men blev visst ”hängande” bland utkast. Eftersom jag vet att många är intresserade av biokol så publicerar jag nu, även om det handlar om adventsmys, ett corona-anpassat sådant.

En rejäl brasa i eldningstunnan, portugisisk grönkålssoppa på Anilaspisen, pumpakaka med glögg och en massa andra goda kakor som gästerna hade med sig. Så mysigt det gick att få det i decembermörkret!

Trots att vi bygger kompostlimpor överallt uppstår varje år en hög med sådant som ska eldas upp. De torra blåsiga vårarna passar dåligt för eldning. Decembereldning får nog bli den nya traditionen!

När gästerna gått hem släckte jag elden med vatten och rörde om tills allt var helt svalnat. Nästa dag plockade jag ut lite spik och kvar fanns 100 liter biokol efter fyra timmars nöjeseldning.

Biokol är helt enkelt träkol och är ett extremt poröst material. När biokol tillsätts odlingsjord ökar jordens förmåga att hålla fukt och näring, egenskaper som vi med våra lätta småländska jordar och de allt mer opålitliga regnen har stor glädje av.

Biokol kan tillverkas på olika sätt. Ovan beskrivna är det enklaste och absolut trevligaste :-). Ett annat sätt, för den som eldar i en vedpanna, är att strypa syretillförseln när det bara är glöd kvar, genom att stänga av fläkten. Då bildas en liten portion biokol vid varje eldning. Ett tredje sätt är Anilaspisen. Den är fiffig för den går att laga mat på samtidigt, men det blir inte så mycket kol åt gången och materialet som kolas behöver vara lagom finfördelat för att det ska fungera. Anilaspisen finns inte heller i serietillverkning. Jag har låtit en smed bygga en åt mig efter den indiska ritningen.

Innan biokolen används som jordförbättringsmedel behöver den laddas med näring eftersom oladdad biokol tar näring från marken med följd att växterna får näringsbrist. Enklaste sättet att ladda är att fylla en hink eller balja med biokol, hälla koncentrerad urin över så att det täcker och låta stå i ett par veckor. Det går också att använda nässelvatten eller lakvatten från bokashi för att ladda kolet. Jag brukar vilja ladda mitt biokol med mikroorganismer också så när jag lägger om komposten på försommaren varvar jag inte bara in grönmassa utan också urinladdad kol. Till slut hamnar kolet blandat med kompostjord i trädgårdslandet.

Det kan vara en fördel att finfördela kolet genom att trampa på det eller hacka med en spade eller en stör. Större mängder biokol kan finfördelas i kompostkvarn, men inte om man som jag eldar gammalt virke som kan innehålla en och annan spik. Det är bra om kolet är finfördelat men det behöver inte vara pulver. Så småningom går bitarna sönder i jorden. Men det fantastiska är att kolet i sig inte bryts ner, inte på flera tusen år! Så länge varar den jordförbättrande egenskapen och så länge finns kolatomerna oskadliggjorda i marken – grundämnet kol, som vid vanlig förbränning eller kompostering skulle avgått i form av klimatpåverkande gasen koldioxid till atmosfären .

En odlare säger att hon tycker att det verkar som att sniglarna skyr de odlingsbäddar där hon tillsatt biokol. Om det skulle vara sant vore det ju fantastiskt! Den som prövar får själv se…