För odlare med kommunalt vatten i Västervik kan det vara en bra idé att samla så mycket regnvatten det bara går, men att vattna med kranvatten så länge det är tillåtet och använda det lagrade regnvattnet först när det blir bevattningsförbud. Denna lite överraskande slutsats var en av många viktiga lärdomar vid seminariet ”Hur får vi vattnet att räcka” som ordnades av Marsbäckens trädgårdar och Studiefrämjandet förra fredagen.
Foto: Jesaia Loweiko
Vi har inte brist på nederbörd i Sverige, problemet är att vattenbehovet är störst under vår och sommar, medan merparten av nederbörden kommer under höst och vinter, ett mönster som kan komma att förstärkas ytterligare med klimatförändringarna. Vi behöver bli bättre på att bromsa och spara vatten, inte bara mellan sommarens regn, utan också från vinter till sommar.
De senaste 150 åren har vi tyvärr ägnat oss åt motsatsen. Utdikning av våtmarker för att vinna ny åkerjord påbörjades redan under 1800-talets svältperioder. Skogsdikning pågår fortfarande. Naturligt meandrande bäckar och åar har omvandlats till raka diken. När landskapets förmåga att bromsa och lagra vatten minskar rinner regnvattnet för fort genom landskapet. Det påverkar inte bara förlusten av näringsämnen och biologisk mångfald, utan leder också till minskad nybildning av grundvatten, berättade Markus Nord från Naturum Västervik.
I Västervik, som är hårt drabbat av sommartorka, har kommunen arbetat länge med vattenfrågan. Man har till och med en egen kommunagronom, Dennis Wiström, som arbetar tillsammans med lantbrukare med vattenåtgärder i landskapet.
I nuläget tar Västervik sitt dricksvatten från sjön Hjorten. En ny vattentäkt i Edsåsen prospekteras men det kommer dröja länge än innan den kan tas i bruk. Till dess fortsätter balansgången kring Hjorten där både tillgången och kvaliteten minskar långsamt över tid. Suzan Nilsson och Ruben Öberg från Västervik Energi och Miljö (bild) berättade att de återkommande bevattningsförbuden är ett nödvändigt och kraftfullt redskap för att bromsa sänkningen av vattenspegeln när den når kritiskt låga nivåer på sommaren. Att göra undantag från bevattningsförbudet för husbehovsodlare som tillämpar vattensnål odling med droppbevattning och täckodling, något som efterfrågades från publiken, var inte aktuellt enligt Nilsson och Öberg, även om de lovade ta med sig frågan hem och fundera på den.
När det gäller bevattning i trädgårdar hänvisar kommunen till regnvattenuppsamling. Sedan ett år tillbaka finns det en ny tvingande regel i Västervik om att varje fastighetsägare själv ska kunna omhänderta de första 10 mm av all nederbörd som faller, vilket innebär 75% av all nederbörd. Ur kommunens synvinkel kan fastighetsägaren samla vattnet i tankar och tunnor för bevattning, eller se till att det infiltreras direkt i marken, eller leds till en damm på den egna fastigheten, huvudsaken det inte belastar det kommunala dagvattennätet. Det här gäller även vinterns smältvatten, något som begränsar andelen hårdgjorda ytor man bör ha i en trädgård.
I mitt föredrag om vattensnål odling presenterade jag ett räkneexempel med en fyrapersoners familj som odlar 100 kvadratmeter grönsaker. Familjen startar odlingssässongen med 8000 liter vinterlagrat vatten. I ett scenario där det inte regnar alls under sommarmånaderna, vilket inte alls är ovanligt i Västervik, är det lagrade vattnet slut någon gång i början av juli. Då kvarstår troligtvis två varma torra månader och sannolikt ett bevattningsförbud. Ska vi låta våra plantor dö då?
Lösningen på problemet kom lite oväntat för de flesta av oss närvarande odlare: Vi ska vattna med kranvatten så länge det är tillåtet och använda det lagrade regnvattnet först när det blir bevattningsförbud! Jag tror många av oss miljömedvetna odlare har tänkt det som ”omoraliskt” att vattna med kranvatten så länge som regnvatten finns att tillgå. Men det är tvärtom. Det finns inte ont om vatten totalt sett. Det är landskapets lagringskapacitet som är för liten. Genom att var och en av oss lagrar regnvatten från perioder med överskott till perioder med underskott bidrar vi till att öka hela systemets buffringsförmåga, samtidigt som vi säkrar vår egen vattentillgång under torrtider.
Det här innebär att ju större lagringskapacitet vi kan bygga upp, desto bättre. Önskemål från publiken kom att kommunen skulle hjälpa till rent praktiskt med att förmedla exempelvis vattentankar som kan vara svåra både att få tag på och att transportera för privatpersoner.
Förutom vattenuppsamling ska vi självklart tillämpa principerna för vattensnål odling (se kommande blogginlägg).
Västerviks kommun ligger i framkant med sitt arbete med vatten. Men helt klart är att husbehovsodlingens perspektiv helt saknats i kommunens arbete hittills. För att tillgodose vattenbehovet under de torra månaderna arbetar kommunen med uppsamling av dagvatten i dammar. Vattnet ska säljas som ”tekniskt vatten” i en så kallad ”vattenkiosk” till företag som behöver mycket vatten så som brandkår, tank- och spolbilar mm. Det ska också användas till att bevattna kommunens egna grönytor. I dagvatten blandas takvatten med avrinning från parkeringsplatser och vägar vilket innebär risk för tungmetaller, oljerester, alkylfenoler, ftalater, PFAS, organiska tennföreningar, PCB, pesticier, mikroplaster och lite annat smått och gott som det senmoderna samhället sprider omkring sig. Det är inget vi gärna vattnar våra grönsaker med.
Vad vi kan samla upp i tankar och tunnor är trots allt väldigt begränsat jämfört med de vattenmängder som behövs i en odling under en hel säsong (ca 400 liter per kvadratmeter). Därför behövs lite mer storskalig vattenuppsamling i dammar liknande den som kommunen redan gör, men då med enbart rent regnvatten från tak. Problematiken med gifter i dagvattnet har inte varit en diskussion i Västervik eftersom bevattning i kommunens sätt att tänka hittills handlat om gräsmattor och buskar. Jag gissar att det här seminariet har lett till att ett nyvaknat medvetande om att vi husbehovsodlare faktiskt finns, i bästa fall parat med en insikt om att det vi gör ska kallas fossilfri livsmedelsproduktion och är en viktig del i livsmedelsresiliensen.
Det händer spännande saker vid Bostadsbolaget i Västervik, både när det gäller odling och vatten. Akko Karlsson som är hållbarhetscoach där berättade bland annat om en lyckad nybyggnation (Åbylund) i Gamleby med regnvattenuppsamling och dubbla rördragningar som gör att toaletter inte behöver spolas med dricksvatten. Kostnaden för den extra rördragningen var liten, enligt Akko.
Varför är inte vattenåtervinning ett krav – eller ens rekommendation – i all nybyggnation? Att förändra befintliga fastigheter är ju långt mycket svårare och dyrare än att tänka rätt från början! Även duschvatten borde kunna användas för att spola toaletten. Dessutom kunde torra toalösningar uppmuntras.
Det behövs en hel rad medborgarförslag på vattenområdet i Västervik. För att inte tala om vad som behövs i övriga kommuner som inte arbetat lika länge med vattenfrågan!
I Sverige finns ca 400 000 hektar gräsmatta. Det är lika stor yta som Sveriges bönder odlar vete på. Gräsmattorna innebär en enorm potential för ökad livsmedelsproduktion med småskaliga reurseffektiva metoder. Ofta är de outnyttjade och kostar bara tid, pengar och fossila bränslen att sköta om. Så sätt igång och försök få med dig vänner och grannar också. I år odlar vi för livsmedelssäkerhet. Vi tänker globalt och odlar lokalt.
ODLINGSAKADEMIEN 