Ibland sägs det att vi är 50% självförsörjande på mat i Sverige.¹ Det stämmer såtillvida att ungefär hälften av maten på tallriken är producerad i landet. Vi producerar tillräckligt mycket spannmål, ägg, potatis, socker och morötter i Sverige. Men om vi räknar med insatsmedlen diesel, foder, bekämpningsmedel, konstgödsel, mediciner, maskiner mm som används i produktionen, är vår nationella självförsörjningsgrad faktiskt nära noll! Utan ständig tillförsel av fossila och importerade insatsmedel står det storskaliga jordbruket helt stilla.

Institutet för Jordbruks- och miljöteknik varnade redan 2013 för möjliga konsekvenser vid en brist på tillgänglig fossil energi och skriver ”Vid en bristsituation på medel och hög nivå (tentativt 50 % resp. 75 % minskning av tillgängligt fossilt bränsle) skulle vi inte klara att leverera mat till befolkningen på en nivå som är uthållig över tid. Vi skulle snabbt komma i en svältsituation.”²

Jag gillar verkligen inte den krigshets som pågår nu. Men välkomnar samtidigt att temat krisberedskap överhuvudtaget kommer upp.

I veckan presenterade regeringens särskilda utredare Ingrid Petersson betänkandet om livsmedelsberedskap.³ Huvudförslaget handlar om att bygga beredskapslager. Lagren ska i första hand innehålla diesel, bekämpningsmedel, foder, konstgödsel, osv. Målet är att det industriella jordbruket även i en krissituation ska kunna fortsätta som nu. En del brödsäd ska också lagras in. Men det är inte i första hand ett matlager som planeras, utan ett insatsmedelslager, berättade Petersson.

Hur långvarig kris lagret ska räcka för kunde utredaren inte svara på. Tydligt blev dock att det enda man orkar tänka på i det här skedet är på kortvariga och avgränsade kriser.

Något som inte alls nämndes är hur vi ska kunna tillgodose behovet av frukt och grönt i en krissituation. Här ligger ju idag 90% av produktionen utomlands.

Yrkesmässig köksväxtodling i Sverige upptar bara 12 000 ha, att jämföra med arealen villaträdgårdar i Sverige som är trettio gånger större! Fritidsodlare är redan idag större producenter av äpplen, vinbär, krusbär, rabarber och lika stora producenter av jordgubbar, som yrkesodlarna.⁴ Yrkesodlingen av frukt och grönt sker vid ett allt färre antal, stora, specialiserade företag koncentrerade till Skåne, Öland och Gotland och är till stor del beroende av utländsk säsongsarbetskraft, förutom de ovan nämnda insatsmedlen.

Trots att odlingsintresset hos allmänheten är så stort äter vi mest importerad frukt och grönt. Samtidigt äter vi på tok för lite frukt och grönt totalt sett! Livsmedelsverkets nya rekommendation är 500 g frukt och grönt per person och dag för hälsan. Då är inte potatis medräknat.

Eftersom frukt och grönt är vår största utmaning när det gäller den egna hälsan, den nationella självförsörjningsgraden samt påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i andra länder⁵, är det lyckosamt att just frukt, bär och grönsaker är det som är allra enklast att odla hemma på liten yta med ett minimum av fossila insatser! Ökad husbehovsodling är därför den genaste vägen till ökad regional och nationell försörjningsförmåga. 70% av befolkningen har tillgång till någon form av odlingsbar mark.⁶ Ju fler vi är som odlar desto fler har dessutom kunskaper och färdigheter som lätt kan skalas upp i en krissituation. Det betyder ökad resiliens. Detta hoppas jag läsa i nästa utredning om svensk livsmedelssäkerhet.

Under tiden kan vi som förstår detta samband göra det vi vet behövs: Skaffa oss kunskaper. Bygga bördig jord. Ordna med förvaring som inte kräver kyl och frys. Bygga nätverken. Dela med oss, inspirera varandra och bjuda in.

Vi kan välja att fokusera på resiliens istället för på krig.