I år har jag odlat mer baljväxter än tidigare och det har varit ett gynnsamt år för ärtor och bönor. Mer baljväxter innebär högre självförsörjningsgrad eftersom baljväxter hör till det vi fortfarande köper i affären. Olika sorter ger lång skördeperiod och det blir även mat till vintern i form av torkade spritbönor och gråärtor.

Baljväxter är fulla av nyttigheter, inte bara proteiner, utan också viktiga mineraler och resistent stärkelse som är bra för tarmfloran.

Baljväxterna innehåller också några ämnen som inte är så bra för matsmältningen. Men dessa förstörs vid upphettning. Därför ska man alltid koka ärtor, bönor och bondbönor. Enda undantaget är sockerärtor och helt unga spritärtor. Hos bönor finns inga undantag. Inte heller bondbönor ska ätas råa.

Samtidigt som baljväxterna är goda, mättande och näringsrika är plantorna också jordförbättrare när de odlas. Inte bara för att de samarbetar med kvävefixerande bakterier som berikar jorden på kväve även till nästkommande gröda, utan även för att baljväxterna stimulerar bildningen av mykorrhiza, långa tunna svamphyfer som kommer att finnas kvar i jorden och hjälpa nästkommande gröda med närings- och vattenförsörjningen i ett symbiotiskt samspel. Denna service får vi under en förutsättning: Att vi inte trasar sönder de osynligt tunna mykorrhiza hyferna med jordbearbetning, t ex vändning av jorden eller – ännu värre – fräsning… (gör inte det!).

Ärtor

Ärtor har odlats i vårt land sedan forntiden. De är anpassade för vårt klimat och kan därför sås tidigt på säsongen. De tål kall jord men det får aldrig fattas vatten.

Sockerärtor

Sockerärtor odlas för sina söta baljors skull. I år har jag odlat tre sorter som mognat efter varandra: Den snabba gula sockerärten Märta som är så lättplockad eftersom färgen avviker från bladverket, den fina ögonsockerärten Boaryd och Lokförare Bergfälts jätteärt som får jättelika baljor som ändå aldrig blir trådiga. Alla dessa är lokala gamla sorter som samlats in genom Fröuppropet där enskilda lämnat in fröer till ärtor som gått i arv i familjen.

Spritärt, Stensärt, Märgärt

Ärtor som odlas för de gröna fröernas skull kallas spritärtor och är det vi köper när vi köper frysta ärtor i affären. Men de hemodlade äldre sorterna är en helt annan smakupplevelse och mättar dessutom bättre!

Ny för i år hos mig är Stensärten Norrhult. Stensärten är en under 1800-talet förädlad variant på spritärten som ger högre plantor och större ärtor. Det specialla med Norrhult är att familjen som odlat den här ärtan är från Södra Vi här utanför Vimmerby och att jag fick fröerna personligen av guld-ärt-prisvinnaren Elsas dotter Wiola som råkade besöka min granne i våras. Jag tackar och bugar! Ärtorna är verkligen odlingsvärda, goda, friska och rikgivande.

 

 

Sedan flera år tillbaka odlar jag också Märgärten Adelöv. Även denna en gammal sort från Småland som odlas för de omogna fröernas skull. Adelöv har ännu större och väldigt söta ärtor. Baljorna är så välmatade att ärtorna riktigt trängs inne i skidan!

Gråärt, Blåärt

Ett praktiskt sätt att förvara ärtor till vintern är att låta dem mogna helt på plantan och sedan tröska fram de torra ärtorna. Det är så våra gula soppärtor framställs. För hemmaodlaren rekommenderar jag istället de högvuxna sorterna som ger stor skörd på liten yta.

Sedan några år tillbaka odlar jag Biskopens gråärt. En riktigt god gråärt med otroligt koncentrerad och matig konsistens. Gråärt är etremt dryg att göra exempelvis hummus av. Enkelt kokta i saltatat vatten räcker några matskedar på tallriken för att ge protein och härlig mättnadskänsla till vilken vegetarisk tallrik som helst.

Nytt för i år hos mig är den Gotländska Blåärten. Den är en fröjd för ögat med sina blålila baljor. Fröerna är något mindre än hos Biskopens och det återstår att se vad de smakar.

 

 

Den Gotländska blåärten mognar

Märta, den gula sockerärten, går också att använda som gråärt. Det har jag inte testat ännu men det är så den har använts historiskt. Fröerna är ganska små, får se hur de smakar.

De olika sätten som ärtor kan ätas på är förlåtande för den som inte hinner skörda allt i sitt optimala stadium. Självklart sparar vi alltid rikligt med baljor att torka på plantan för utsäde. Men om det råkat bli så att även spritärtorna hunnit mogna på busken, mer än vad som behövs som utsäde, så finns ju alltid möjligheten att koka fröerna och betrakta dem som gråärtor!

 

 

Uppifrån från vänster: Biskopens gråärt, Gotländsk blåärt, Ögonsockerärt Boaryd (obs det stod felaktigt Märta här förut, Fröerna från sockergråärten Märta ser mer ut ungefär som den Gotländska blåärten bara utan den blålila färgen)
Andra raden från vänster: Märgärten Adelöv i moget och omoget stadium
Tredje raden från vänster: Stensärten Norrhult från Södra Vi i moget och omoget stadium

Bönor

Bönorna (undantag bondbönor) härstammar allihop från Sydamerika och har en kort odlingshistoria i vårt land. De är känsligare för kyla och många sorter kräver en längre varm säsong än vad vi har på våra breddgrader. Men det finns också odlingsvärda sorter för oss här i Småland.

Brytbönor – höga och låga

I år odlade jag en supersnabb brytböna, ”Speedy”. Den var ingen delikatess precis men gav färdiga ”Haricot Verts” i växthuset redan innan de andra bönorna ens hade börjat blomma. Självklart var den fortfarande godare än allt som affären erbjuder i bönväg.

Vill man ha en snabb bönsort så får man gå till buskbönorna. De klättrande störönorna kan ge mycket högre skörd per kvadratmeter men kräver mer tid för att utveckla plantan innan den kan börja leverera. Kommer då frosten tidigt så kan man bli utan skörd. Det är en avvägning.

En viktig orsak till att jag ändå väljer störbönor är att det blir så vackert i trädgården med de rums-skapande klätterväxterna. En annan är att de är bekväma att plocka och inte riskerar att mögla en fuktig höst eftersom de hänger luftigt högt över marken.

En pålitlig sort är Blaue Hilde. Den är extremt rikgivande, god, och även ganska grova baljor kan ätas utan att bli trådiga.

Kentucky Wax är en odlingsvärd klättrande vaxböna och Neckarkönigin en dito grön brytböna.

Stjärnan bland mina brytbönor är dock Sigrids böna från Loftahammar. (Det är så roligt med alla dessa lokala anknytningar!). Sigrids böna är grön, kort och lite knölig. Den har lite lägre avkastning än övriga sorter men är den allra godaste!

 

Bild: Sigrids böna

Ju godare grönsaker desto enklare matlagning. Vi behöver inte göra oss till med komplicerade förfaranden i köket. Helt enkelt ångkoka Sigrids böna och servera med lite olja och örtsalt över!

Blomsterbönor, rosenbönor, purpurbönor

I Sverige odlas blomsterbönor, som namnet antyder, mest för blommornas skull. Det är synd för här finns potentiellt mycket mat att hämta. Baljorna, som blir stora, ska skördas unga. Vi skär dem i småbitar och kokar dem i mustiga höstgrytor. I England finns en helt annan tradition att odla dessa för mat och de kallas där för ”runnerbeans”.

I år har jag en ny bekantskap i trädgården. Det är en blomsterböna som jag fått av en barndomsväns mor som fått den av sin engelska svärmor när hon gifte sig på 50-talet. Den har vackra ljusrosa blommor och får bönor som blir stora och gröna men inte lika grova som de sorter jag tidigare odlat. Den ser lovande ut och jag ska nu försöka ta reda på vad sorten kan heta. Jag kan ju eventuellt vara ensam om att odla den här sorten i Sverige….

 

Runnerbean av okänd - men mycket lovande - sort!

Spritbönor

I mitt växthus klättrar borlottibönor som skapar en djungelliknande atmosfär. De är sena, de första små fruktämnena börjar nu synas och många blommor finns fortfarande kvar. Borlottibönorna kan ätas på tre sätt: 1) hela baljor, 2) spritade färska fröer, 3) spritade torkade fröer, allt kokt förstås. Jag äter inte baljorna, det har vi ju brytbönor för under sommaren. Men när fröerna har bildats i september kokar vi de spritade färska fröerna. Det är en riktig delikatess!! Det vi inte hinner äta under hösten får hänga kvar och torka på plantan. Sedan tröskas bönorna ut och förvaras som torra kokbönor.

 

Borlottibönorna skapar en djungelkänsla i växthuset och mognar under september månad

Jag har också lågväxande borlottibönor. Användningen är samma men de lågväxande är lite snabbare och klarar sig därför på friland.

Kronan på verket är en svensk spritböna. Den heter Mor Kristins böna. Mor Kristin levde i Kisa- trakten. Så även här har vi en sort anpassad till vårt klimat, vilket bland annat innebär att den är lite snabbare än den italienska borlottin. Mor Kristins böna är god, rikgivande och används på samma sätt som borlottibönorna. Nästa år kanske den ersätter borlottin helt hos oss här, när jag lyckats föröka upp tillräckligt av det utsäde som jag fått från Mor Kristins systers barnbarn!!

 

Mor Kristins spritböna är en halvhög och jättegod buskböna anpassad för vårt klimat

Utsäde

En praktisk egenskap är att ärtor och bönor är självbefruktare. Därför är det lätt att ta eget utsäde och på så vis har odlingsvärda sorter förts vidare från generation till generation utan att korsa sig.

Ett undantag här är bondbönan som jag inte pratat något om alls ovan. Bondbönan är ett måste för självförsörjaren. (Se tidigare blogginlägg) Den är en egen art och härstammar inte från Sydamerika som de andra bönorna. Den är heller ingen ärt men har den likheten att den tål kallt klimat och gärna sås tidigt. Bondbönan är till viss del korsbefruktare varför jag bara odlar en enda sort och även ser till att mina grannar odlar samma sort (förser dem med utsäde) för att slippa oönskade korsningar. Genom att selektera på önskade egenskaper kan jag efter bara några år få en stam som är anpassad till den här platsen.

De flesta av de sorter jag nämnt ovan går att få tag på genom att bli medlem i föreningen SESAM, föreningen för fröodling och beskydd av kulturväxter i Sverige.

Vilka är dina favoritsorter när det gäller baljväxter? Skriv gärna i kommentarsfältet eller i FB gruppen Odling som livsstil.