Potatisen! Jag tänker idag på denna välsignade knöl i våra grönsaksland som tillbads med en egen potatisgud för 10 000 år sedan i Anderna där 4000 sorter lär ha växt vilt runt Titicacasjön. De Spanska erövrarna på 1500-talet tog den sedan med sig tillbaka till Spanien, men där fick den ingen smekmånad. Den ansågs länge som oätlig då den katolska kyrkan fann att den inte stod omnämnd i bibeln. Dessutom växte den ju inte från ett frö utan från knölar i mörkret och ansågs därför som ond och orsak till både spetälska, syfilis och tuberkulos. Den beskylldes också för att orsaka en otyglad sexualdrift! (är det någonting som ni andra har märkt av?).
Men sakteliga spreds den i Europa och kom till Sverige på 1600-talet. Först hundra år senare – när man hade lärt sig att göra brännvin av den – ökade dess popularitet. Och man insåg så småningom att den även gick att äta. Jordpäronet, som den då kallades, fick sitt genombrott i vårt land efter den stora svälten i början av 1770-talet då omkring 100 000 människor svalt ihjäl. Därefter kom den att lindra kommande missväxtår och svält då den är både näringsrik och ger stor avkastning jämfört med andra grödor. Lättodlad var den också, den behövde varken tröskas, torkas eller malas.
Hur gick det då med denna vackra knöl hos mig i Gårdspånga, Locknevi? Jag satte nio utsökta exemplar av okända sorter (år av potatisodling har lett till att alla sorter har blandats ihop hos oss men vi bryr oss inte så länge som vi blir mätta) i en ram på 60 x 60 cm. Varvade med jord, gräs och fårull allteftersom blasten växte. Allting såg strålande ut med fin stolt blast som sköt upp mot himmelen och vittnade om en självklar seger i tävlingen.
Jag sneglade ibland på grannens (Hillevi) potatis-torn och förundrades av att hennes blast faktiskt var ännu större än mina… Derbyn ni vet – de är ju alltid de största och tuffaste kamperna. Och vi är båda två obotliga vinnarskallar! Jag ska erkänna att hennes blast ingav en viss oro men den gick över i samma stund som jag insåg att hon måste ha använt sig av konstgödsel och säkerligen kommer att bli diskvalificerad.
Sedan kom den ödesmättade dagen i augusti då jag av misstag la på ett för tjock lager av nyklippt gräs på mina potatisar… Dagen efter var all blast död. Jag misstänkte naturligtvis ett sabotage och blickarna riktades tvärs över gatan… Där vajade Hillevis blast nu ännu stoltare och högre än vanligt, ja liksom på ett uppkäftigt och retligt sätt! – ett tydligt tecken på att någonting mycket skumt varit i görningen.
Men men… Efter mycket ingående detektivarbete har jag och polismyndigheten tyvärr inte kommit vidare på detta spår. Så den officiella förklaringen får väl bli detta med gräsklippet. Det bildas ju en hel del värme i gräsklipp som ni vet. Man ska inte lägga för tjocka lager.
Den 1 oktober tog jag så upp mina stackars knölar som lidit sig genom tillvaron utan blast i över en månad. Jag skulle inte ha velat vara i deras kläder. Grannarna samlades. Hillevi var på bästa humör… Självsäker som aldrig förr. Ja, nästan lite skadeglad. Det blev 3 kilo. Omräknat till en kvadratmeter blev min blygsamma skörd således 8.3 kg. Motvilligt får jag väl erkänna mig besegrad. Denna gång. (Hade jag inte utsatts för ett sabotage hade ni fått se på andra bullar. 83 kg?).
Livet går vidare.
Varma och knöliga hälsningar från Krister Segergren, en av de magraste knölarna i Gårdspånga
